Amanda

Fullutrustad bågskytt, tillslut!
BAM! Där är jag. Med pilbåge, pilar och ett koger. Kan ju låta som en självklar combo men det tog mig mer än två år att komma dit. Pinsamt nog. Jag ska köra en snabbrepris: November 2015 köper jag min egen långbåge och känner mig otroligt coolJanuari 2016 har jag länge skissat på ett eget koger och köper läder till det. Maj 2017 har jag tillslut beställt och fått mina alldeles egna träpilar. Mars 2018, kogret jag tänkt på sen jag köpte pilbåge står färdigt, FÄRDIGT!
 
För att fira detta tänkte jag låta er följa med i processen att tillverka mitt koger. 
Skissen. Som jag nämnde tidigare har jag skissat på det lääänge. Jag älskar att skissa, att utveckla lösningar, fantisera om vad som kan bli, inte behöva sätta saxen i lädret utan kunna skjuta på projektet i all evighet. Eller ja det jag vill säga är att skissen är ett bra verktyg för att hitta hur det ska se ut. Mitt koger utvecklades verkligen i mina skisser och slutade i en lösning jag är väldigt stolt över.
 
Material och verktyg. Läder (från skomakare i stan), läderremmar + lädersnöre + 3 st ringhakar (från Slöjddetaljer), skruvnitar (Panduro), träplatta och nubb (fars verkstad). Sax, linjal (eller något hyfsat rakt föremål alternativ ögonmått även om jag skulle ha använt vinkelhake om jag någonsin göra om det), hålslagare (min andra eftersom jag slarvat bort den första i flytten), kritor/pennor, måttband, klämmor, bandsåg, slipmaskin och hammare. Filmmusik, gärna Sagan om Ringen. 
 
 
Forma lädret. Ur lädret klippte jag en bit anpassad efter "mina och pilarnas mått". (Jag gick mycket på känn och på ett ungefär när det gällde mått). Hela kogret är "sytt" med lädersnöre som krävde hål... 158 hål, minst. Jag har märken i mitt bord efter hålslagaren eftersom jag inte orkade hålla emot med bara mina händer. Tillslut orkade inte händerna alls så de sista hålen fick jag kalla in hjälp med. Här krävdes det en hel del mätande och påettungefärande eftersom jag var tvungen att göra alla hål innan den var ihop sydd, för att komma åt. Som till remmarna som skulle fästas utanpå och berodde på hur kogret skulle bete sig när det var ihop sytt. Det var meckigt, blev fel ibland men resultatet hamnade inom mina toleranser. 
 
 
Botten. För att ge stadga och kunna stå emot pilspetsarna använde jag mig av en träskiva i botten. Jag fick för mig att jag ville ha den oval (för att kogret skulle ligga skönt mot ryggen) och fick lära mig att det är omöjligt att få en symmetrisk oval form. Med mina vida toleranser var det inte ett problem och med lite flyt slipade jag ner den till nära perfekt passform. Den fästes sedan med den mest fotogeniska nubben i världen.  
 
 
Detaljerna. Kanten högst upp är ner vikt för att ge ökat stabilitet och sydd med flätstygn som är inspirerat från broderi. Lädret går omlott och är ihop sytt med kryss. Jag sydde först "halva krysset" på vägen upp och slutförde dem på vägen ner, för att kunna fästa början och slut med en knut och få alla stygn på insidan lodräta för att inte riskera att pilarna fastnar på väg ner. 
 
 
Remmarna. Remmarna är vikta till en ögla och fästa med en skruvnit, de kan lossas och flyttas tack vare de tre ringhakarna som går att öppna. Längden på remmarna är anpassade så kogret hamnar lite snett på min rygg och sitter stabilt mot kroppen. 
 
 
Helheten. Jag ville ha ett stilfullt uttryck men ändå ha möjligheten att fästa kogret på både ryggen och höften. De två banden som går runt kogret gör det möjligt att flytta remmarna och fästa på flera ställen, men utan att det ger ett spretigt intryck. Färgskillnaden mellan lädret och remmarna ger karaktär och sömmarna blir även dekorativa. 
 
 
 
Det känns så himla mäktigt att den är klar, men även lite tomt. Nu finns det inget som kan hidra mig från att ge mig tillbaka till bågskytte klubben. Combon är komplett. 
 
 
 Men mest vill jag nog springa runt i skogen och känna mig episk. 
Känner ni igen er? Eller har några frågor om hur någon av momenten gick till? 
 
 OBS! På första bilden ligger inte pilen på strängen, du får aldrig sikta mot någon annan människa, det är ett vapen du håller i. 
Det är okej att inte orka idag

Jag scrollar genom mitt instagramflöde. Vilket underbart liv jag har. Det är fyllt av vackra platser, fantastiska människor och roliga händelser som avlöser varandra. Varför mår jag då så dåligt?

Jag träffar de fantastiska människorna och jämför våra liv, de klarar mer än mig och har det så otroligt mycket tuffare än vad jag har. Varför skulle jag må dåligt?

Jag är varje dag tacksam över mitt hem, den vackra naturen och att jag genomför en utbildning som känns rätt. Hur kan det här få mig att må dåligt? 

Jag möter andra kulturer med problem som får mina att se skrattretande ut. Jag lever ett drömliv som få i vår värld någonsin kommer uppleva. Hur fan kan jag må dåligt i mig? 

Det måste vara obefogat. Ett påhitt. En inbillad ångest. 

Acceptans. Att ta mig själv på allvar. Att erkänna. Att tro att det är okej. Det är himla svårt. Ingen annan vet hur jag känner. Måendet på insidan kan inte mätas och ge utslag på en termometer. Jo du har feber idag så det är okej att stanna hemma. För en bekräftelse utifrån är så mycket lättare att följa än en indikation inifrån. Lita på själv, aldrig i livet. När jag flyttade hemifrån ringde jag oftast mamma för att överlägga om jag var tillräckligt sjuk för att stanna hemma. För att höra att det var okej. Du är tillräckligt sjuk. Det är okej att inte orka idag. 
Det är okej att inte orka idag. De magiska orden. Ändå är det så svårt att ge sig själv den bekräftelsen. Jag borde orka, eller jag borde inte, inte orka. Alla andra är starka. Alla andra klarar mer. Det är inte okej för mig att inte orka. Trots att det är just orken som är helt slut. 

Jag jobbar just nu med min ork. Jag försöker ge den utrymme att komma tillbaka. Jag har kommit fram till en taktik; en plan för mina rutiner.  Om ett par veckor startar jag min sista termin på ingenjörsutbildningen och med den mitt examensarbete. En termin av individuellt arbete. Det kan låta skrämmande men jag är ivrig att komma igång för jag ska prova min taktik. Jag ska plugga och leva livet helt efter mina villkor. Fungerar taktiken kommer orken tillbaka. 

 Fotograf Elsa Williow

 

att höra hemma någonstans
Musiken spelar och jag gungar i takt, det är i stort sett en omöjlighet att sitta still, men det är vad jag gör ikväll. En förkylning tvingar mig att ta det lugnt trots att jag skulle vilja snurra runt som ett av paren på dansgolvet. Jag har tagit sämsta tänkbara dansskorna eftersom jag inte litar på min egen självbehärskning; Amanda sitta still till swing... Men det går över förväntan för jag behöver inte sitta ensam. Runt mig vid borden kommer och går de andra dansarna, Sun City Swing kollegor, danskompisar, de som har vuxit till att bli goda vänner. Trots att jag inte är ute på dansgolvet känner jag mig som en del i det här, det är här jag hör hemma. Med denna brokiga skaran har jag Lindy Hopen och det bygger en väldigt stark gemenskap. Här kan vi med öppna famnar mötas från olika länder, yrken och åldrar, för att dela glädjen. Vi pratar intensivt om helgens äventyr i Örebro, kurser och socialdans till liveband på kvällen. Jag är så laddad och hade en toppen kväll förra året så förväntningarna är höga.
Nu har dagarna räknats ner och det är imorgon vi åker, min förkylning har inte lämnat mig helt och min kropp ligger inte direkt på plus energimässigt. Men dansen drar, så jag kommer inte klara att stanna hemma utan följa med mina vänner och sen dansa efter förmåga. För jag kan inte missa en sådan glädje boost.