Amanda

Inträngd i ett hörn & försöker bryta mig loss
Samtliga personer i salen räknar ner minutrarna, ingen får lämna in tentan innan 45 min har gått, även om den som idag tog 10 min att skriva. Även på universitetsnivå får tentor vara enkla ibland, kryssfrågor-enkla. Men det är det enda som är enkelt under denna period. Jag känner mig intryckt i ett hörn, på ena sidan tornar rapporter upp sig i långa rader och på andra sidan står en bitter tenta och lutar sig över mig. Under mina fötter har marken förvandlats till spångar jag måste balansera på för att livet och humöret ska gå ihop i grupparbetena i alla tre projekten som rullar samtidigt. Några meter bort står kreativiteten och hånskrattar. Jag trodde vi skulle vara kompanjoner den här perioden och göra storverk tillsammans i alla roliga projekt. Istället har den lämnat mig i sticket när det andra sluter sig så tätt i kring mig att det inte längre finns något utrymme kvar till att visa vad jag går för. Lösningen just nu är att bestämma vilken uppgift som ska vinna över mig, jag kan inte besegra dem alla utan måste misslyckas för att ta mig ur helskinnad.
 
För att fly och få en paus i allt åkte jag i helgen hem. Förutom tryggheten hos familjen och uppleva den sprakande hösten från hästryggen, mötte jag upp Elsa för att utmana mig själv i en stunds egoboost. Det är första gången jag står framför kameran på det här sättet och jag är helt hänförd över bilderna hon har skapat. Det är lite svårt att ta in att det är jag, samtidigt som det känns så otroligt bra! 
Fotograf Elsa Wiliow
Hon har fångat så många magiska bilder, som jag kommer ha svårt att hålla för mig själv!
Stressa ner genom att äta elefanter...eller bullar?
Jag försöker göra listor, övergripande scheman och bläddrar frenetiskt i min kalender som om jag kan planera mig ur stressen, men efter alla listor är det fortfarande 3 kurser med projekt och rapporter i samtliga. Livet blir inte mindre fullt av min oroliga planering.
Men även om jag går i taket över för luddiga instruktioner eller rapporter utan inlämningsdatum så finns det saker som gör allting lättare. För det första, "ska man äta en elefant måste man ta en tugga i taget" (Odhe, 2017) och man måste faktiskt sätta sig ner och tugga, inte bara stirra på elefanten. För det andra, efter två år på Uni sitter det en hel del stress och ångest i väggarna, så vi har äntligen börjat göra vad vi tidigare bara pratat om, vi har lämnat stället. Nu pluggar vi på roligare och mer inspirerande platser. Diskussionerna är lättare i ett fik omgiven av snygga möbler och vackra färger. Pauserna är skönare när de fylls av intryck utanför universitetet. Frustrationen är enklare att hantera i Carls trerummare med 3 meter i takhöjd och älven utanför fönstret, plus att där bjuds på bullar, riktigt goa bullar. 
 
Referenslista
Odhe, J. 2017. MSGC21 Inegrerad Produkt Utveckling. Karlstads Universitet. 
Jag har lämnat IDIOTs styrelse
Som en stor urladdning känns det. Jag hade förväntat mig en lättnad men det är inte massa energi som har frigjorts utan det är mer som att jag har spänt mig väldigt länge och nu äntligen kan slappna av. Kroppen kan ge efter och jag känner mig så trött. 
Idag har jag stått framför min förening. Längst fram, med allas uppmärksamhet, där jag trivs så bra att stå. Men det var ett avslut. Jag är inte längre ordförande för IDIOT. Aj, det känns mer än jag trodde. 
Min familj sa ifrån i somras, att jag till hösten måste lägga bort något för att orka. I mina ögon var det helt omöjligt att kliva av styrelsen, det var inte ett alternativ. Men idén hade planterats hos mig och när jag upptäckte att energin inte flödade tillbaka ju närmare terminstart jag kom var det hur jag skulle klara studierna som blev fokuset. Jag ville absolut inte sluta, ge upp, inte klara av, att vara ordförande längre, men om jag skulle kliva av, hur skulle det då gå till och skulle det gå att lösa? Helt plötsligt blev det ett alternativ, ett alternativ som skulle frigöra tid till att klara kurserna, ett alternativ som erbjöd ansvar bara för mig, inte för någon annan. En mycket lättare vardag för min nya låga energinivå. Men det innebar även att jag skulle behöva se svart på vitt att jag inte orkar, att jag skulle behöva acceptera vad jag så gärna vill ignorera. 
Tillslut kändes alla uppdrag för tunga, jag hade inte längre viljan och drivet, jag insåg att jag inte skulle utföra jobbet på den ambitionsnivå jag vill, så valet blev lättare. Det blir lättare när jag vänder fokuset bort från mig och ser anledningar som påverkar andra. Så jag motiverade mig även genom att tänka att jag ville visa andra att det är okej att säga nej. Du måste ingenting, du får välja bort saker du inte orkar, det är okej. Det är inte lätt, det kan kännas tråkigt, jobbigt, som att du klarar mindre än alla andra runt dig och att du har svikit personer. Det kan kännas rätt jävligt. Men det är fortfarande okej. 
 
Tack, för att ni ville ha mig som ordförande.