Amanda

ingenjörsexamen, med hälsan i behåll
 
November har anlät men det står fortfarande gula träd i brand utanför universitetet. De låga solstrålarna fångas i löven, jag ser dem där jag sitter framför de gigantiska fönstren i bibloteket. Mitt mål om dagarna är ljusterapi; fånga soluppgången i lägenheten, en promenad på lunchen, välja pluggplats vid fönstren och sedan fly upp på skoltaket, det enda stället dit de sista strålarna når efter klockan tre. Mitt hopp är att ta mig igenom vintern på det här sättet, alstra energi från solen varje minut som går för att när mörkret kommer på eftermiddagen krypa ihop i skenet från stearinljus och försöka njuta även av det. Det finns bra sidor hos den mörka tiden, den erbjuder och uppmuntrar vila. Vilket är precis var jag behöver just nu.
De senaste tre veckorna har skrämt mig, rejält. Den enorma belastningen och stressen tippade över till ett stadie där kroppen började säga ifrån fysiskt. Immunförsvaret, musklerna, ögonen och huvudet. Allt blev tungt. Det värsta var att jag inte längre kände igen mig själv. Min hjärnas försmåga sjönk, saker klickade inte, tankarna rullade inte på som jag är van. Jag blev obehagligt medveten om precis hur dåligt den presterade. Timmarna i skolan blev fler och fler, varje ledig tid la jag på att sova och jag kom knappt ut i skogen längre. Min vanligaste tanke var, jag är så trött. 
Jag skriver i dåtid. För jag hoppas att det värsta är över. En vecka har gått sen den sista inlämningen blev inskickad så jag kunde ta fyra dagar helt ledigt. Bara va, bara sova, ingen prestation för hjärnan. Jag blev till och med rastlös.
Nu har en ny period börjat, tre dagar har gått och jag är rädd. Jag känner mig bättre, trött, men hjärnan hänger med mera. Inspiration till skapande och kreativa idéer utanför skolan har åter igen dykt upp och det är ett väldigt bra tecken. Men jag kan inte bara hoppa tillbaka och köra som förut för det kommer ge samma resultat. Så hur ska jag leva för att inte driva på stressen? Jag vill ta min ingenjörsexamen till sommaren, med min hälsa i behåll. 
Inträngd i ett hörn & försöker bryta mig loss
Samtliga personer i salen räknar ner minutrarna, ingen får lämna in tentan innan 45 min har gått, även om den som idag tog 10 min att skriva. Även på universitetsnivå får tentor vara enkla ibland, kryssfrågor-enkla. Men det är det enda som är enkelt under denna period. Jag känner mig intryckt i ett hörn, på ena sidan tornar rapporter upp sig i långa rader och på andra sidan står en bitter tenta och lutar sig över mig. Under mina fötter har marken förvandlats till spångar jag måste balansera på för att livet och humöret ska gå ihop i grupparbetena i alla tre projekten som rullar samtidigt. Några meter bort står kreativiteten och hånskrattar. Jag trodde vi skulle vara kompanjoner den här perioden och göra storverk tillsammans i alla roliga projekt. Istället har den lämnat mig i sticket när det andra sluter sig så tätt i kring mig att det inte längre finns något utrymme kvar till att visa vad jag går för. Lösningen just nu är att bestämma vilken uppgift som ska vinna över mig, jag kan inte besegra dem alla utan måste misslyckas för att ta mig ur helskinnad.
 
För att fly och få en paus i allt åkte jag i helgen hem. Förutom tryggheten hos familjen och uppleva den sprakande hösten från hästryggen, mötte jag upp Elsa för att utmana mig själv i en stunds egoboost. Det är första gången jag står framför kameran på det här sättet och jag är helt hänförd över bilderna hon har skapat. Det är lite svårt att ta in att det är jag, samtidigt som det känns så otroligt bra! 
Fotograf Elsa Wiliow
Hon har fångat så många magiska bilder, som jag kommer ha svårt att hålla för mig själv!
Stressa ner genom att äta elefanter...eller bullar?
Jag försöker göra listor, övergripande scheman och bläddrar frenetiskt i min kalender som om jag kan planera mig ur stressen, men efter alla listor är det fortfarande 3 kurser med projekt och rapporter i samtliga. Livet blir inte mindre fullt av min oroliga planering.
Men även om jag går i taket över för luddiga instruktioner eller rapporter utan inlämningsdatum så finns det saker som gör allting lättare. För det första, "ska man äta en elefant måste man ta en tugga i taget" (Odhe, 2017) och man måste faktiskt sätta sig ner och tugga, inte bara stirra på elefanten. För det andra, efter två år på Uni sitter det en hel del stress och ångest i väggarna, så vi har äntligen börjat göra vad vi tidigare bara pratat om, vi har lämnat stället. Nu pluggar vi på roligare och mer inspirerande platser. Diskussionerna är lättare i ett fik omgiven av snygga möbler och vackra färger. Pauserna är skönare när de fylls av intryck utanför universitetet. Frustrationen är enklare att hantera i Carls trerummare med 3 meter i takhöjd och älven utanför fönstret, plus att där bjuds på bullar, riktigt goa bullar. 
 
Referenslista
Odhe, J. 2017. MSGC21 Inegrerad Produkt Utveckling. Karlstads Universitet.