Jag har alltid älskat Ronja Rövardotter. Det slog mig när jag låg i havet av vitsippor i Källslätten att hon är den karaktären
som jag fastnade starkast för bland Astrid Lindgrens fantastiska världar.
Jag ville ha hennes mod, hennes vilja och att få vara i skogen hela dagarna. Att bo i en borg
och rida vilda hästar, eller hela sommaren flytta till Björngrottan lät som det bästa som fanns i hela världen.
Som målet med hela livet var att ta sig dit.
De målet finns fortfaranda kvar i mig. Inte tydligt och drivande, så jag har tidigare inte tänkt på det.
Men nu när tanken slagit mig känns det så självklart. Jag känner alltid att jag vill vara ute lite till,
jag får inte nog av solen eller skogen.
Högst upp på listan över sommaren är att sova i tält i skogen, och högst upp bland mina drömmar
har länge varit att sova under bar himmel. Klart jag trivs i soffan, men för varje ny soltimme till sommaren har
Fredik allt svårare att övertyga mig att stanna. Det är som att det i mig lever en orolig själv som bara får frid de stunder jag är ute.
Med det här insikten vill jag ge mig själv mer tid, i skogen, på hästen, under vår fantastiska himmel.
0 kommentar(er)
