Amanda

Star wars, katter och norska chefer
 
Hela förmiddagen har vi suttit nerbäddade i soffan med var sin dator för att frenetiskt bli klara med kravspecen. Det är mysigt att vara alla fyra under samma tak, med gott om plats och en stunds familjevardag tillsammans. Katterna vandrar mellan oss i soffan och bidrar hela tiden till en god sinnesstämning, men nu är det dags att stänga in dem i kattrummet. Även den läskiga dockan som då och då gnäller om köttbullar får flytta ut från vardagsrummet. I ett virrvarr byter vi alla från myskläder till en mer seriös look, äter lunch, korrigerar möbler och i försök efter försök få rätt skypekonto att fungera; minutrarna tickar ner till 13.00. När klockan slår sitter vi framför datorn, med kameran riktad så att nästan alla fyra är i bild och inga leksaker eller Star Wars grejer syns. Vi är redo för möte med Bjart, Manager sustainable sourcing på NorgesGruppen. 
I några dagar har jag blivit med villa och två katter, det har gett utrymme för både chill och socialt umgänge. Det är lite obekvämt att inte bo hemma, men det plockar bort en del saker på måste-listan. Kvar blir att lägga sig brevid katterna och slappna av tills de lägger sig på mig och gör det omöjligt att röra sig på en lång stund. Precis vad jag behöver, spara energi, våga göra ingenting trots att jag har energi över att lägga på "något", spara ihop en reserv.  Men det är omöjligt att "göra ingenting" en längre stund i det här huset eftersom det kan liknas vid ett stort lekland. Så utöver chill har jag haft besök av kattälskare och leksugna, det har varit som att släppa studenter på grönbete, otrdentligt med utrymme, spel och nyfikna katter. Katterna har varit det bästa, de har trollbundit oss och ständigt följt alla våra påhitt. 
Skypemötet genomfördes helt utan tekniska problem och lämnade oss inspirerade och taggade på vårt projekt. Det firades med lite Just Dance innan tjejerna lämnade mig för slappande kväll brevid katterna. 
 
ingenjörsexamen, med hälsan i behåll
 
November har anlät men det står fortfarande gula träd i brand utanför universitetet. De låga solstrålarna fångas i löven, jag ser dem där jag sitter framför de gigantiska fönstren i bibloteket. Mitt mål om dagarna är ljusterapi; fånga soluppgången i lägenheten, en promenad på lunchen, välja pluggplats vid fönstren och sedan fly upp på skoltaket, det enda stället dit de sista strålarna når efter klockan tre. Mitt hopp är att ta mig igenom vintern på det här sättet, alstra energi från solen varje minut som går för att när mörkret kommer på eftermiddagen krypa ihop i skenet från stearinljus och försöka njuta även av det. Det finns bra sidor hos den mörka tiden, den erbjuder och uppmuntrar vila. Vilket är precis var jag behöver just nu.
De senaste tre veckorna har skrämt mig, rejält. Den enorma belastningen och stressen tippade över till ett stadie där kroppen började säga ifrån fysiskt. Immunförsvaret, musklerna, ögonen och huvudet. Allt blev tungt. Det värsta var att jag inte längre kände igen mig själv. Min hjärnas försmåga sjönk, saker klickade inte, tankarna rullade inte på som jag är van. Jag blev obehagligt medveten om precis hur dåligt den presterade. Timmarna i skolan blev fler och fler, varje ledig tid la jag på att sova och jag kom knappt ut i skogen längre. Min vanligaste tanke var, jag är så trött. 
Jag skriver i dåtid. För jag hoppas att det värsta är över. En vecka har gått sen den sista inlämningen blev inskickad så jag kunde ta fyra dagar helt ledigt. Bara va, bara sova, ingen prestation för hjärnan. Jag blev till och med rastlös.
Nu har en ny period börjat, tre dagar har gått och jag är rädd. Jag känner mig bättre, trött, men hjärnan hänger med mera. Inspiration till skapande och kreativa idéer utanför skolan har åter igen dykt upp och det är ett väldigt bra tecken. Men jag kan inte bara hoppa tillbaka och köra som förut för det kommer ge samma resultat. Så hur ska jag leva för att inte driva på stressen? Jag vill ta min ingenjörsexamen till sommaren, med min hälsa i behåll.