Amanda

Samtliga personer i salen räknar ner minutrarna, ingen får lämna in tentan innan 45 min har gått, även om den som idag tog 10 min att skriva. Även på universitetsnivå får tentor vara enkla ibland, kryssfrågor-enkla. Men det är det enda som är enkelt under denna period. Jag känner mig intryckt i ett hörn, på ena sidan tornar rapporter upp sig i långa rader och på andra sidan står en bitter tenta och lutar sig över mig. Under mina fötter har marken förvandlats till spångar jag måste balansera på för att livet och humöret ska gå ihop i grupparbetena i alla tre projekten som rullar samtidigt. Några meter bort står kreativiteten och hånskrattar. Jag trodde vi skulle vara kompanjoner den här perioden och göra storverk tillsammans i alla roliga projekt. Istället har den lämnat mig i sticket när det andra sluter sig så tätt i kring mig att det inte längre finns något utrymme kvar till att visa vad jag går för. Lösningen just nu är att bestämma vilken uppgift som ska vinna över mig, jag kan inte besegra dem alla utan måste misslyckas för att ta mig ur helskinnad.

 

För att fly och få en paus i allt åkte jag i helgen hem. Förutom tryggheten hos familjen och uppleva den sprakande hösten från hästryggen, mötte jag upp Elsa för att utmana mig själv i en stunds egoboost. Det är första gången jag står framför kameran på det här sättet och jag är helt hänförd över bilderna hon har skapat. Det är lite svårt att ta in att det är jag, samtidigt som det känns så otroligt bra!