Amanda

Det är oftare jag drar till skogs för sinnets skull än för kroppens. Så är det ikväll, eller egentligen är det ju till hundra procent för att solen skiner efter en häftig regnskur och lanskapet är så vackert. Jag traskar på och hamnar tillslut hos korna, de har en lugnande inverkan på mig och när jag småpratar till dem kan jag ta in omgivningen bättre. Klöveråkern är starkt grön efter regnet och blommorna matchar molnen som skiftar i rosa och lila. En röd länga syns i slutet av grusvägen som kantas av björkar. En stark hemlängtan slår mig, men det är inte bara en längtan efter mitt hem, den är förstärkt av en längtan tillbaka i tiden. Till ett levnadssätt med kroppsarbete, djurhållning och en större enighet med naturen. Det är då jag uppmärksammar E18 som dånar i bakgrunden och helt förstör min vackra bild som går i samklang med Frödings dikter. Dånet gör mig arg, jag blir arg på vägar, bilar, industrier och urbanisering. Varför är det mer intressant och viktigt än det här som omger mig just nu?

Ingenjörsyrket känns väldigt långt bort. Hur ska jag kunna arbeta med teknik och innovation när jag längtar tillbaka några hundra år?

Men jag kommer inte arbeta med dånande vägar, och det är inte alltid jag känner mig så här bakåtsträvig. För vem säger att det jag längtar efter inte kan förenas med en strävan framåt, att mina utvecklingar inte kan ta steget mot just en bättre enighet med naturen. Jag fick idag veta att jag ingår i en grupp som på uppdrag av IKEA och i samarbete med norska designstudenter och forskare på Karlstads Universitet, ska utveckla förpackningar som minskar matsvinn. Säg, är inte det  ett steg precis i den riktningen?

Korna kommer fram till stängslet och tröstar mig i min hemlängtan genom att sträcka fram sina mjuka mular och sträva tungor. Längtan efter ett annat liv finns kvar, men mer som en dröm, där ingenjörsyrket kan vara ett redskap på vägen.