Amanda

Fullutrustad bågskytt, tillslut!
BAM! Där är jag. Med pilbåge, pilar och ett koger. Kan ju låta som en självklar combo men det tog mig mer än två år att komma dit. Pinsamt nog. Jag ska köra en snabbrepris: November 2015 köper jag min egen långbåge och känner mig otroligt coolJanuari 2016 har jag länge skissat på ett eget koger och köper läder till det. Maj 2017 har jag tillslut beställt och fått mina alldeles egna träpilar. Mars 2018, kogret jag tänkt på sen jag köpte pilbåge står färdigt, FÄRDIGT!
 
För att fira detta tänkte jag låta er följa med i processen att tillverka mitt koger. 
Skissen. Som jag nämnde tidigare har jag skissat på det lääänge. Jag älskar att skissa, att utveckla lösningar, fantisera om vad som kan bli, inte behöva sätta saxen i lädret utan kunna skjuta på projektet i all evighet. Eller ja det jag vill säga är att skissen är ett bra verktyg för att hitta hur det ska se ut. Mitt koger utvecklades verkligen i mina skisser och slutade i en lösning jag är väldigt stolt över.
 
Material och verktyg. Läder (från skomakare i stan), läderremmar + lädersnöre + 3 st ringhakar (från Slöjddetaljer), skruvnitar (Panduro), träplatta och nubb (fars verkstad). Sax, linjal (eller något hyfsat rakt föremål alternativ ögonmått även om jag skulle ha använt vinkelhake om jag någonsin göra om det), hålslagare (min andra eftersom jag slarvat bort den första i flytten), kritor/pennor, måttband, klämmor, bandsåg, slipmaskin och hammare. Filmmusik, gärna Sagan om Ringen. 
 
 
Forma lädret. Ur lädret klippte jag en bit anpassad efter "mina och pilarnas mått". (Jag gick mycket på känn och på ett ungefär när det gällde mått). Hela kogret är "sytt" med lädersnöre som krävde hål... 158 hål, minst. Jag har märken i mitt bord efter hålslagaren eftersom jag inte orkade hålla emot med bara mina händer. Tillslut orkade inte händerna alls så de sista hålen fick jag kalla in hjälp med. Här krävdes det en hel del mätande och påettungefärande eftersom jag var tvungen att göra alla hål innan den var ihop sydd, för att komma åt. Som till remmarna som skulle fästas utanpå och berodde på hur kogret skulle bete sig när det var ihop sytt. Det var meckigt, blev fel ibland men resultatet hamnade inom mina toleranser. 
 
 
Botten. För att ge stadga och kunna stå emot pilspetsarna använde jag mig av en träskiva i botten. Jag fick för mig att jag ville ha den oval (för att kogret skulle ligga skönt mot ryggen) och fick lära mig att det är omöjligt att få en symmetrisk oval form. Med mina vida toleranser var det inte ett problem och med lite flyt slipade jag ner den till nära perfekt passform. Den fästes sedan med den mest fotogeniska nubben i världen.  
 
 
Detaljerna. Kanten högst upp är ner vikt för att ge ökat stabilitet och sydd med flätstygn som är inspirerat från broderi. Lädret går omlott och är ihop sytt med kryss. Jag sydde först "halva krysset" på vägen upp och slutförde dem på vägen ner, för att kunna fästa början och slut med en knut och få alla stygn på insidan lodräta för att inte riskera att pilarna fastnar på väg ner. 
 
 
Remmarna. Remmarna är vikta till en ögla och fästa med en skruvnit, de kan lossas och flyttas tack vare de tre ringhakarna som går att öppna. Längden på remmarna är anpassade så kogret hamnar lite snett på min rygg och sitter stabilt mot kroppen. 
 
 
Helheten. Jag ville ha ett stilfullt uttryck men ändå ha möjligheten att fästa kogret på både ryggen och höften. De två banden som går runt kogret gör det möjligt att flytta remmarna och fästa på flera ställen, men utan att det ger ett spretigt intryck. Färgskillnaden mellan lädret och remmarna ger karaktär och sömmarna blir även dekorativa. 
 
 
 
Det känns så himla mäktigt att den är klar, men även lite tomt. Nu finns det inget som kan hidra mig från att ge mig tillbaka till bågskytte klubben. Combon är komplett. 
 
 
 Men mest vill jag nog springa runt i skogen och känna mig episk. 
Känner ni igen er? Eller har några frågor om hur någon av momenten gick till? 
 
 OBS! På första bilden ligger inte pilen på strängen, du får aldrig sikta mot någon annan människa, det är ett vapen du håller i. 
Från en resa till en annan
Ingen av oss vet riktigt varför det blev just Skottland, men jag är glad över valet. Glad över alla timmar vi var på de mysigaste fiken och snyggaste restaurangerna, över alla koppar te och de för få glasen vin. Gladast är jag för att det var just du Sofie som satt på andra sidan bordet. 
 
 I helgen får jag äntligen träffa dig! 
Jag ska hem, det är knappt fyra veckor sedan jag återvände till Karlstad och det känns som en evighet, samtidigt som det har gått så himla fort från att vara sommar-hemma till höst-här. Känslorna är blandade över att åka hem en helg. Jag har dragit mig för det, fast jag har hemlängtan är det så svårt att få plats med allt. Ekvationen att inte göra någon besviken samtidigt som jag ger mig själv utrymme går inte ihop. Jag tänker tillbaka på mitt löfte till mig själv innan terminen. "När du åker hem ska du inte ha något planerat och ägna hela helgen åt en sak/person/plats." Jag kommer bryta det. Jag vill hinna träffa alla och vara på alla ställen. Jag kommer antagligen inte få den paus och andhämtning som Dalarna är för mig. Men jag orkar inte vara duktig, säga nej och göra som jag borde. Helgen kommer bli ett återfall i dumma vanor, om nu träffa människorna jag älskar kan vara ett återfall.
Kan vinden tömma huvudet på tankar?
Jag går på ellljusspåret, följer den breda stigen utan att riktigt se skogen. Jag är ute för att hitta lugn och släppa allt grubbel som fyller mitt huvud. Men det vägrar släppa och jag blir otålig av att vinden i träden eller barren under fötterna inte tar upp hela mitt fokus. Jag försöker leta upp hur många olika nyanser av grönt jag kan se men inte ens det hjälper. Som en fors dånar "att göra"- listor, uppdrag och ansvar i huvudet på mig. En stig dyker upp som leder mig av elljuspåret och i motsatt riktning från lägenheten. Ny stig, nya öppningar och andra landskap, upptäckslusten tänds och när jag en stund senare kliver ut från skogen framme vid sjön känner jag hur alla tankar har flugit ur huvudet. Vinden i ansiktet på mig har fritt spelrum och jag har landat där jag är utan att vara upptagen med planering framåt. På vägen hem är mina sinnen mer uppmärksamma och jag själv känner mig mer öppen. Det gör att jag vid Ateljé-skylten vågar vända, det står idag öppet där det alla andra dagar stått stängt. Där inne i skogen finns en liten gård, som inte alls har öppet idag men som öppnar för mig ändå. Hela ladugården är fylld av små och stora dukar som stolt visar värmlands och Frödings vackra landskap. De bästa stunderna är inte planerade utan överraskar när de får utrymme. När jag vågar släppa taget och vara öppen för nya saker. 
Ne det här är inte Värmland, tyvärr, inte ens den underbara tjejen på bilden bor i Värmland. Det här är från vår Skottlandsresa i juni!