Amanda

Från en resa till en annan
Ingen av oss vet riktigt varför det blev just Skottland, men jag är glad över valet. Glad över alla timmar vi var på de mysigaste fiken och snyggaste restaurangerna, över alla koppar te och de för få glasen vin. Gladast är jag för att det var just du Sofie som satt på andra sidan bordet. 
 
 I helgen får jag äntligen träffa dig! 
Jag ska hem, det är knappt fyra veckor sedan jag återvände till Karlstad och det känns som en evighet, samtidigt som det har gått så himla fort från att vara sommar-hemma till höst-här. Känslorna är blandade över att åka hem en helg. Jag har dragit mig för det, fast jag har hemlängtan är det så svårt att få plats med allt. Ekvationen att inte göra någon besviken samtidigt som jag ger mig själv utrymme går inte ihop. Jag tänker tillbaka på mitt löfte till mig själv innan terminen. "När du åker hem ska du inte ha något planerat och ägna hela helgen åt en sak/person/plats." Jag kommer bryta det. Jag vill hinna träffa alla och vara på alla ställen. Jag kommer antagligen inte få den paus och andhämtning som Dalarna är för mig. Men jag orkar inte vara duktig, säga nej och göra som jag borde. Helgen kommer bli ett återfall i dumma vanor, om nu träffa människorna jag älskar kan vara ett återfall.
Kan vinden tömma huvudet på tankar?
Jag går på ellljusspåret, följer den breda stigen utan att riktigt se skogen. Jag är ute för att hitta lugn och släppa allt grubbel som fyller mitt huvud. Men det vägrar släppa och jag blir otålig av att vinden i träden eller barren under fötterna inte tar upp hela mitt fokus. Jag försöker leta upp hur många olika nyanser av grönt jag kan se men inte ens det hjälper. Som en fors dånar "att göra"- listor, uppdrag och ansvar i huvudet på mig. En stig dyker upp som leder mig av elljuspåret och i motsatt riktning från lägenheten. Ny stig, nya öppningar och andra landskap, upptäckslusten tänds och när jag en stund senare kliver ut från skogen framme vid sjön känner jag hur alla tankar har flugit ur huvudet. Vinden i ansiktet på mig har fritt spelrum och jag har landat där jag är utan att vara upptagen med planering framåt. På vägen hem är mina sinnen mer uppmärksamma och jag själv känner mig mer öppen. Det gör att jag vid Ateljé-skylten vågar vända, det står idag öppet där det alla andra dagar stått stängt. Där inne i skogen finns en liten gård, som inte alls har öppet idag men som öppnar för mig ändå. Hela ladugården är fylld av små och stora dukar som stolt visar värmlands och Frödings vackra landskap. De bästa stunderna är inte planerade utan överraskar när de får utrymme. När jag vågar släppa taget och vara öppen för nya saker. 
Ne det här är inte Värmland, tyvärr, inte ens den underbara tjejen på bilden bor i Värmland. Det här är från vår Skottlandsresa i juni! 
En dröm som är på väg att bli sann
Drömmen är här, den händer just nu, hur ska jag kunna ta in det, uppleva det, njuta av det och framförallt leverera. 
Detta mal i huvudet när jag går längs stigen, stigen jag gått hundra gånger och som alltid ger mig ett varmt pirr i magen. Den slutar i landskapet vi kallar Källslätten, för mig paradiset. Så det finns alltid en trigger i att dela med mig av min känsla för Källslätten. Nu ska jag få göra det, på riktigt, i stor skala. Jag är med Thomas Håvik och skapar en dokumentärfilm om Källslätten. Jag. Film. Källslätten. Det är svårt att ta in, min dröm ska bli sann! Men jag är lika glad som rädd, hur ska jag få fram alla känslor och tankar för denna plats? Hur ska mitt kreativa jag få fritt spelrum i och med denna fantastiska chans? Det är ju nu det händer! 
Vi körde igång projektet under Slåttern, ingen kan tajma livet och min dröm tog fart när jag var tom på energi. På en plats jag alltid kan hämta energi rfrån, eftersom jag är väldigt mån om att koppla bort alla prestationer och måste. Där är jag fri att följa mina inlevelser och impulser, följa min egen vilja och bli accepterad precis som jag är. Men här skulle jag då leverera i film, ett helt nytt format under en stor press från mig själv. Halvåret innan hade berövat mig mitt vanliga driv, av min brinnande energi för kreativa projekt var bara en falnande glöd kvar. Så snopet.
 
Vad hände då? Jo vi, eller han, filmade och jag höll i intervjuerna. Jag fick arbeta med att acceptera att jag inte kunde gå in med 110%, utan det blev som det blev, och det blev bra! Sen görs ju inte en film på en helg, arbetet är inte slut utan jag kan fortsätta leva min dröm och har chansen kvar att förmedla mina starka känslor för Källslätten. 
 
Tomas hade tidigare inte varit med på Slåttern utan på egen hand uppskattat Källslätten för naturen och landskapet. För mig är människorna precis lika viktiga som landskapet och jag var nervös över att han inte skulle se och förstå det jag ville förmedla. Men som timmarna gick blev han lika upprymd som mig över all aktivitet och sprudlande energi som fyller hela Källslätten under slåttern. Jag är så otroligt tacksam över honom, att han på sitt håll fick den här idén och att vi kunde mötas och göra det här tillsammans, det är fortfarande svårt att ta in. Film. Källslätten. Det blir av.