Amanda

En stark längtan
Det är oftare jag drar till skogs för sinnets skull än för kroppens. Så är det ikväll, eller egentligen är det ju till hundra procent för att solen skiner efter en häftig regnskur och lanskapet är så vackert. Jag traskar på och hamnar tillslut hos korna, de har en lugnande inverkan på mig och när jag småpratar till dem kan jag ta in omgivningen bättre. Klöveråkern är starkt grön efter regnet och blommorna matchar molnen som skiftar i rosa och lila. En röd länga syns i slutet av grusvägen som kantas av björkar. En stark hemlängtan slår mig, men det är inte bara en längtan efter mitt hem, den är förstärkt av en längtan tillbaka i tiden. Till ett levnadssätt med kroppsarbete, djurhållning och en större enighet med naturen. Det är då jag uppmärksammar E18 som dånar i bakgrunden och helt förstör min vackra bild som går i samklang med Frödings dikter. Dånet gör mig arg, jag blir arg på vägar, bilar, industrier och urbanisering. Varför är det mer intressant och viktigt än det här som omger mig just nu?
Ingenjörsyrket känns väldigt långt bort. Hur ska jag kunna arbeta med teknik och innovation när jag längtar tillbaka några hundra år?
Men jag kommer inte arbeta med dånande vägar, och det är inte alltid jag känner mig så här bakåtsträvig. För vem säger att det jag längtar efter inte kan förenas med en strävan framåt, att mina utvecklingar inte kan ta steget mot just en bättre enighet med naturen. Jag fick idag veta att jag ingår i en grupp som på uppdrag av IKEA och i samarbete med norska designstudenter och forskare på Karlstads Universitet, ska utveckla förpackningar som minskar matsvinn. Säg, är inte det  ett steg precis i den riktningen?
Korna kommer fram till stängslet och tröstar mig i min hemlängtan genom att sträcka fram sina mjuka mular och sträva tungor. Längtan efter ett annat liv finns kvar, men mer som en dröm, där ingenjörsyrket kan vara ett redskap på vägen. 
Godingarna som väntar där hemma, Trolla och Melodi. 
Bloggen fyller 7 år!
En väldigt liten Amanda, som gick på gymnasiet och trodde hon var stor, startade den här bloggen. Det fylldes med bladder om skola, djuren och fynd till garderoben. Sen hittade hon kameran och bloggen blev en kanal att nå ut med bilder och på det sättet en drivkraft till att lära sig mer och fortsätta utvecklas. I slutet av gymnasiet var foto hela fokuset, kurser, porträtt och fotouppdrag, drömmar om att kanske starta eget och prova att vara fotograf efter studenten. Det blev inte av utan istället flyttade hon så småning om hemifrån och ännu mer av den kreativa, pysslande sidan kom in. Inläggen blev mer och mer välgjorda, bilderna lyfte sig rejält. Resan till Nya Zealand tog stor plats även om bara halva resan hann bli inlägg. Fotograferandet blev mer och mer fokuserat på vardagen och tog ett kliv från fotouppdrag och rena porträtt. Tillslut blev prestationsångest större än kicken och hon valde att helt tacka nej till alla uppdrag som inte var parfotografi. Livet hade även lett henne fram till ett nytt äventyr, lilla Amanda  skulle lämna Dalarna och ge sig iväg till Universitetet i Karlstad. Bloggen följde med och visade nu studier och skogen. Kreativiteten flödade och hon lämnade gamla hjulspår bakom sig och skapade nya, helt anpassade till henne. Nya hobbies som bågskytte och dans dök upp och timmar och åter timmar på att hitta nya stigar i skogen. Inläggen fick ta tid, innehållet var vackert och intressant. De återgav vardagen, verkligheten och tankar i stunden. 
Nu sitter jag här, efter två år i Karlstad känns jag så himla långt bort från hon som startade bloggen för sju år sedan. Jag hoppas hon är stolt över mig. 
 
Jag kommer från en period där det inte funnits någon tid, energi eller lust för bloggen. Det har varit tomt och jag har inte vetat vad jag velat att den ska spegla eller innehålla. Genom alla år har jag gillat att skriva och trots att jag är sjukt stolt över min utveckling som fotograf har det alltid varit inläggen med den bästa texten som jag varit mest stolt över. Så på det spåret vill jag nu fortsätta. Jag vill blogga för mig själv, jag vill fånga mina tankar och ha det som ett utrymme att uttrycka mig i. Det blir som en dagbok, men det innebär inte att jag kommer sträva efter att dokumentera och presentera varje sak jag gör bara för att jag har gjort den. Jag vill presentera de saker som har lämnat intryck och tankar hos mig. Jag vill öva och utveckla mitt skrivande, precis som mina bilder har utvecklats, och jag vill öva på att göra saker för mig själv. Det ska bli mina mål, och bästa av allt, det ska vara helt utan press på prestation. 
 
 
2017 ger en ny riktning
 
God Jul, God Fortsättning, Gott nytt år och hoppas det nya året har börjat bra! 
 
Jag har kommit hem, försökt landa och släppa allt som inte omger mig i just den stunden. Krama det bästa ur Dalarna genom att spendera varje minut med vänner och familj. Jag har fått skrutta runt i långkalsonger mest hela tiden och luktat häst i håret och haft knät fullt av katthår. Eller svirat om till 100 % party med syskonen på Juldagen och sen igen med vännerna på nyår. Jag har saknat snön och sedan fått så mycket att jag körde fast med bilen.

Jag har fått känna att det verkligen är ett nytt år som nu har börjat. Ett år som jag inte alls vet något om, där jag inte har något bestämt spår att följa. Men som jag för första gången känner som något positivt. Min attityd har ändrats, saker som är svåra, som att köra hem i snöstorm, är självklart läskiga men lika mycket spännande. För när jag klarar det så växer jag och jag kan se tjusningen i det som inte är hundra procent säkert. Och när snön sen blir för tät och jag gör fel och helt plösligt sitter fast utan att ensam klara mig loss, ja då mår jag ju såklart dåligt. Men livet ska innehålla fel, det är inte ett misslyckande utan helt som det ska. För dagen efter får jag förstärkning av mamma och med gemensamma krafter tar det inte lång stund innan bilen är loss och tillbaka på banan igen, en erfarenhet rikare. 

Det är inget jättekliv jag har tagit mot att våga och göra tvärtom mot tidigare, det är små hintar om en ny riktning. Men jag är glad och överraskad att den finns där.