Jag var nervös inför resan, hur det skulle vara att vara på tu man hand i två månader. Vi hade möjlighet på gårdarna att ha några timmar på var sitt håll. Men hela den sista månaden var vi tillsammans dygnet runt, i bilen, vid utsikterna, på stigarna och framförallt inklämda i bakluckan på nätterna. Det förvånande var att det bara gick bättre och bättre. Sista veckan, även om vi var stressade, var vi tajtare än någonsin och jag ville inte vara utan honom en enda minut.
Självklart har var det en berg och dalbana där det var stunder som det skar sig helt. Som när vi båda var sköra från hunger eller stress och stämningen var iskall. Båda var griniga på att tiden var för kort eller gick för fort åt till det vi inte ville, men med ett stort övertag så var det bra. Tyvärr kommer vi lite för bra överens och är så nöjda med varandras sällskap att behovet av att prata med andra inte är så stort. Lägg till blygheten vi båda delar och ekvationen blev inte så rolig. Trots att vi redan innan tryckte på att vi skulle vara sociala så var det ett ganska blekt resultat.
0 kommentar(er)
