Amanda

Värmland är bara skog, eller?
Barrskogarna är vackra, men jag saknar lövskogarnas skira ljus. Om hela Karlstad ska vara omgiven av bara skog kan det väl åtminstone vara lite blandat. De öppna landskapen sa jag farväl till när jag lämnade Dalarna, med en liten sten i magen tänkte jag att de djupa skogarna är mysiga på vintern, hagarna och åkrarna har jag fått njuta av hela sommaren. 
Jag följer grusvägen, den slutar nere vid sjön där jag igår tog ett spontant dopp och kände att sommaren fortfarande levde. Till höger om mig finns längre fram en nyupptäckt havreåker, som en klick hopp mellan granarna skuttade jag av lycka när jag hittade den. Grusvägen har gjort att jag känner mig trygg här nu, naturen är med mig, det blir bra. 
Hungrig efter nya upptäckter tar jag första bästa avstickaren in i skogen, jag springer neråt och där träden delar sig kliver jag ut på en grön vall, fler åkar, yes. På andra sidan ser det nästan ut som björkhagar, kan det stämma, måste titta, hoppet tänds. Jag kommer ut på en traktorväg och mycket riktigt är det hagar på båda sidorna om mig, jag följer vägen. Doften som slår mot mig gör att jag ökar stegen och när jag kommer runt svängen står de där, ett gäng kor. Lyckan är gjord. Hagen breder ut sig och rymmer inte bara de charmiga djuren utan även ekar och björkar som visar sin prakt i solen. Jag blir tagen, ah jag blir tagen av kor och träd, för de står i ett öppet landskap som jag sagt farväl till, men så himla starkt behöver för att hämta energi. Vägen fortsätter, fram till en by med en vacker herrgård, omgiven av öppna landskap. Allt det där jag längtade efter, serverat framför fötterna på mig. Tryggheten i att det kommer gå bra har övergått till att det kommer gå jävligt bra att bo här. 
Löpturen fortsätter, längs skogsstigar och vackra vattendrag, förbi Alsters Herrgård med all sin prakt, allt är vackert, men inget kan göra samma intryck som kohagen. 
Hemma, där jag är uppväxt, formad och präglad. Landskapet som alltid kommer ge mig lugn.