Som en stor urladdning känns det. Jag hade förväntat mig en lättnad men det är inte massa energi som har frigjorts utan det är mer som att jag har spänt mig väldigt länge och nu äntligen kan slappna av. Kroppen kan ge efter och jag känner mig så trött.
Idag har jag stått framför min förening. Längst fram, med allas uppmärksamhet, där jag trivs så bra att stå. Men det var ett avslut. Jag är inte längre ordförande för IDIOT. Aj, det känns mer än jag trodde.
Min familj sa ifrån i somras, att jag till hösten måste lägga bort något för att orka. I mina ögon var det helt omöjligt att kliva av styrelsen, det var inte ett alternativ. Men idén hade planterats hos mig och när jag upptäckte att energin inte flödade tillbaka ju närmare terminstart jag kom var det hur jag skulle klara studierna som blev fokuset. Jag ville absolut inte sluta, ge upp, inte klara av, att vara ordförande längre, men om jag skulle kliva av, hur skulle det då gå till och skulle det gå att lösa? Helt plötsligt blev det ett alternativ, ett alternativ som skulle frigöra tid till att klara kurserna, ett alternativ som erbjöd ansvar bara för mig, inte för någon annan. En mycket lättare vardag för min nya låga energinivå. Men det innebar även att jag skulle behöva se svart på vitt att jag inte orkar, att jag skulle behöva acceptera vad jag så gärna vill ignorera.
Tillslut kändes alla uppdrag för tunga, jag hade inte längre viljan och drivet, jag insåg att jag inte skulle utföra jobbet på den ambitionsnivå jag vill, så valet blev lättare. Det blir lättare när jag vänder fokuset bort från mig och ser anledningar som påverkar andra. Så jag motiverade mig även genom att tänka att jag ville visa andra att det är okej att säga nej. Du måste ingenting, du får välja bort saker du inte orkar, det är okej. Det är inte lätt, det kan kännas tråkigt, jobbigt, som att du klarar mindre än alla andra runt dig och att du har svikit personer. Det kan kännas rätt jävligt. Men det är fortfarande okej.
Tack, för att ni ville ha mig som ordförande.
1 kommentar(er)
