Jag scrollar genom mitt instagramflöde. Vilket underbart liv jag har. Det är fyllt av vackra platser, fantastiska människor och roliga händelser som avlöser varandra. Varför mår jag då så dåligt?
Jag träffar de fantastiska människorna och jämför våra liv, de klarar mer än mig och har det så otroligt mycket tuffare än vad jag har. Varför skulle jag må dåligt?
Jag är varje dag tacksam över mitt hem, den vackra naturen och att jag genomför en utbildning som känns rätt. Hur kan det här få mig att må dåligt?
Jag möter andra kulturer med problem som får mina att se skrattretande ut. Jag lever ett drömliv som få i vår värld någonsin kommer uppleva. Hur fan kan jag må dåligt i mig?
Det måste vara obefogat. Ett påhitt. En inbillad ångest.
Acceptans. Att ta mig själv på allvar. Att erkänna. Att tro att det är okej. Det är himla svårt. Ingen annan vet hur jag känner. Måendet på insidan kan inte mätas och ge utslag på en termometer. Jo du har feber idag så det är okej att stanna hemma. För en bekräftelse utifrån är så mycket lättare att följa än en indikation inifrån. Lita på själv, aldrig i livet. När jag flyttade hemifrån ringde jag oftast mamma för att överlägga om jag var tillräckligt sjuk för att stanna hemma. För att höra att det var okej. Du är tillräckligt sjuk. Det är okej att inte orka idag.
Det är okej att inte orka idag. De magiska orden. Ändå är det så svårt att ge sig själv den bekräftelsen. Jag borde orka, eller jag borde inte, inte orka. Alla andra är starka. Alla andra klarar mer. Det är inte okej för mig att inte orka. Trots att det är just orken som är helt slut.
Jag jobbar just nu med min ork. Jag försöker ge den utrymme att komma tillbaka. Jag har kommit fram till en taktik; en plan för mina rutiner. Om ett par veckor startar jag min sista termin på ingenjörsutbildningen och med den mitt examensarbete. En termin av individuellt arbete. Det kan låta skrämmande men jag är ivrig att komma igång för jag ska prova min taktik. Jag ska plugga och leva livet helt efter mina villkor. Fungerar taktiken kommer orken tillbaka.
Fotograf Elsa Williow
1 kommentar(er)
