Legolas instantly recognises the race of the horse, exclaiming that it is "of the Mearas".
Med vinden i håret och solen i ryggen, flygande förbi åkrarna i full galopp, tog jag och Melodi oss fram. Men just då var vi Gandalf och Shadowfax. Hur nördigt den än må låta, så var det fantastiskt.
Jag har alltid varit lite rädd för fart, konsekvenserna och smärtan ligger närmare än glädjen och nyfikenheten. Samma sak gäller i galopp, båda våra hästar är lite oberäkneliga och jag har åkt av många gånger. Detta gör att jag inte har total tillit och trygghet på hästryggen i galopp. Med Melodi går känslorna i vågor, jag vet att jag klarar av alla hennes krumsprång och det är fantastisk när vi far fram i full fart, men den lilla rädslan dyker ändå upp. Men jag tror jag har kommit på en teknik för att övervinna den, ge mig in i fantasin. Jag vet inte om det är för att Nya Zeeland har präglat mina tankar, men när jag tänker mig in att jag far fram i Middelearth på väg för att rädda världen, då släpper rädslan och ersätts av pirrande glädje.
Torsdags tips, mer fantasynördhet åt folket!
2 kommentar(er)
