Några fina kommentarer fick jag på förra inlägget och jag är så glad över att få ta del av era tankar!
Nu när jag sitter framför datorn för att skriva något nytt får jag lite prestationsångest. Några idéer kommer upp men ingen av dem framkallar den där känslan att skriva lite poetiskt. Jag vill inte skriva rakt upp och ner vad jag har gjort, utan skriva det så ni kan få en känsla. Jag vill beskriva det som jag gör med en bild.
Men det kommer nog fram saker ni ska få läsa. Jag brukade ofta komma upp med små poetiska saker när jag satt på bussen och såg samma landskap som alltid susa förbi utanför fönstret. Nu åker jag inte buss längre, men jag märkte tydligt något överraskande igår. Jag tog nämligen samma skolbuss som jag gjort sen jag var sju, hem från jobbet. Ett lugn och en sinnesfrid spred sig i min kropp när jag åter igen såg landskapet susa förbi och bussen skumpade på samma ställen som alltid. En sån avstressad situation, för jag vet att jag inte kan göra något annat än att sitta och titta ut genom fönstret. Det är vid sånna situationer små beskrivande texter kommer till i min hjärna.
Och som det är nu har jag inte så många sånna stunder, så det är dax att välja så det blir fler.
1 kommentar(er)
