Amanda

Stressa ner genom att äta elefanter...eller bullar?
Jag försöker göra listor, övergripande scheman och bläddrar frenetiskt i min kalender som om jag kan planera mig ur stressen, men efter alla listor är det fortfarande 3 kurser med projekt och rapporter i samtliga. Livet blir inte mindre fullt av min oroliga planering.
Men även om jag går i taket över för luddiga instruktioner eller rapporter utan inlämningsdatum så finns det saker som gör allting lättare. För det första, "ska man äta en elefant måste man ta en tugga i taget" (Odhe, 2017) och man måste faktiskt sätta sig ner och tugga, inte bara stirra på elefanten. För det andra, efter två år på Uni sitter det en hel del stress och ångest i väggarna, så vi har äntligen börjat göra vad vi tidigare bara pratat om, vi har lämnat stället. Nu pluggar vi på roligare och mer inspirerande platser. Diskussionerna är lättare i ett fik omgiven av snygga möbler och vackra färger. Pauserna är skönare när de fylls av intryck utanför universitetet. Frustrationen är enklare att hantera i Carls trerummare med 3 meter i takhöjd och älven utanför fönstret, plus att där bjuds på bullar, riktigt goa bullar. 
 
Referenslista
Odhe, J. 2017. MSGC21 Inegrerad Produkt Utveckling. Karlstads Universitet. 
Jag har lämnat IDIOTs styrelse
Som en stor urladdning känns det. Jag hade förväntat mig en lättnad men det är inte massa energi som har frigjorts utan det är mer som att jag har spänt mig väldigt länge och nu äntligen kan slappna av. Kroppen kan ge efter och jag känner mig så trött. 
Idag har jag stått framför min förening. Längst fram, med allas uppmärksamhet, där jag trivs så bra att stå. Men det var ett avslut. Jag är inte längre ordförande för IDIOT. Aj, det känns mer än jag trodde. 
Min familj sa ifrån i somras, att jag till hösten måste lägga bort något för att orka. I mina ögon var det helt omöjligt att kliva av styrelsen, det var inte ett alternativ. Men idén hade planterats hos mig och när jag upptäckte att energin inte flödade tillbaka ju närmare terminstart jag kom var det hur jag skulle klara studierna som blev fokuset. Jag ville absolut inte sluta, ge upp, inte klara av, att vara ordförande längre, men om jag skulle kliva av, hur skulle det då gå till och skulle det gå att lösa? Helt plötsligt blev det ett alternativ, ett alternativ som skulle frigöra tid till att klara kurserna, ett alternativ som erbjöd ansvar bara för mig, inte för någon annan. En mycket lättare vardag för min nya låga energinivå. Men det innebar även att jag skulle behöva se svart på vitt att jag inte orkar, att jag skulle behöva acceptera vad jag så gärna vill ignorera. 
Tillslut kändes alla uppdrag för tunga, jag hade inte längre viljan och drivet, jag insåg att jag inte skulle utföra jobbet på den ambitionsnivå jag vill, så valet blev lättare. Det blir lättare när jag vänder fokuset bort från mig och ser anledningar som påverkar andra. Så jag motiverade mig även genom att tänka att jag ville visa andra att det är okej att säga nej. Du måste ingenting, du får välja bort saker du inte orkar, det är okej. Det är inte lätt, det kan kännas tråkigt, jobbigt, som att du klarar mindre än alla andra runt dig och att du har svikit personer. Det kan kännas rätt jävligt. Men det är fortfarande okej. 
 
Tack, för att ni ville ha mig som ordförande. 
 
 
En stark längtan
Det är oftare jag drar till skogs för sinnets skull än för kroppens. Så är det ikväll, eller egentligen är det ju till hundra procent för att solen skiner efter en häftig regnskur och lanskapet är så vackert. Jag traskar på och hamnar tillslut hos korna, de har en lugnande inverkan på mig och när jag småpratar till dem kan jag ta in omgivningen bättre. Klöveråkern är starkt grön efter regnet och blommorna matchar molnen som skiftar i rosa och lila. En röd länga syns i slutet av grusvägen som kantas av björkar. En stark hemlängtan slår mig, men det är inte bara en längtan efter mitt hem, den är förstärkt av en längtan tillbaka i tiden. Till ett levnadssätt med kroppsarbete, djurhållning och en större enighet med naturen. Det är då jag uppmärksammar E18 som dånar i bakgrunden och helt förstör min vackra bild som går i samklang med Frödings dikter. Dånet gör mig arg, jag blir arg på vägar, bilar, industrier och urbanisering. Varför är det mer intressant och viktigt än det här som omger mig just nu?
Ingenjörsyrket känns väldigt långt bort. Hur ska jag kunna arbeta med teknik och innovation när jag längtar tillbaka några hundra år?
Men jag kommer inte arbeta med dånande vägar, och det är inte alltid jag känner mig så här bakåtsträvig. För vem säger att det jag längtar efter inte kan förenas med en strävan framåt, att mina utvecklingar inte kan ta steget mot just en bättre enighet med naturen. Jag fick idag veta att jag ingår i en grupp som på uppdrag av IKEA och i samarbete med norska designstudenter och forskare på Karlstads Universitet, ska utveckla förpackningar som minskar matsvinn. Säg, är inte det  ett steg precis i den riktningen?
Korna kommer fram till stängslet och tröstar mig i min hemlängtan genom att sträcka fram sina mjuka mular och sträva tungor. Längtan efter ett annat liv finns kvar, men mer som en dröm, där ingenjörsyrket kan vara ett redskap på vägen. 
Godingarna som väntar där hemma, Trolla och Melodi.