Amanda

Fullutrustad bågskytt, tillslut!
BAM! Där är jag. Med pilbåge, pilar och ett koger. Kan ju låta som en självklar combo men det tog mig mer än två år att komma dit. Pinsamt nog. Jag ska köra en snabbrepris: November 2015 köper jag min egen långbåge och känner mig otroligt coolJanuari 2016 har jag länge skissat på ett eget koger och köper läder till det. Maj 2017 har jag tillslut beställt och fått mina alldeles egna träpilar. Mars 2018, kogret jag tänkt på sen jag köpte pilbåge står färdigt, FÄRDIGT!
 
För att fira detta tänkte jag låta er följa med i processen att tillverka mitt koger. 
Skissen. Som jag nämnde tidigare har jag skissat på det lääänge. Jag älskar att skissa, att utveckla lösningar, fantisera om vad som kan bli, inte behöva sätta saxen i lädret utan kunna skjuta på projektet i all evighet. Eller ja det jag vill säga är att skissen är ett bra verktyg för att hitta hur det ska se ut. Mitt koger utvecklades verkligen i mina skisser och slutade i en lösning jag är väldigt stolt över.
 
Material och verktyg. Läder (från skomakare i stan), läderremmar + lädersnöre + 3 st ringhakar (från Slöjddetaljer), skruvnitar (Panduro), träplatta och nubb (fars verkstad). Sax, linjal (eller något hyfsat rakt föremål alternativ ögonmått även om jag skulle ha använt vinkelhake om jag någonsin göra om det), hålslagare (min andra eftersom jag slarvat bort den första i flytten), kritor/pennor, måttband, klämmor, bandsåg, slipmaskin och hammare. Filmmusik, gärna Sagan om Ringen. 
 
 
Forma lädret. Ur lädret klippte jag en bit anpassad efter "mina och pilarnas mått". (Jag gick mycket på känn och på ett ungefär när det gällde mått). Hela kogret är "sytt" med lädersnöre som krävde hål... 158 hål, minst. Jag har märken i mitt bord efter hålslagaren eftersom jag inte orkade hålla emot med bara mina händer. Tillslut orkade inte händerna alls så de sista hålen fick jag kalla in hjälp med. Här krävdes det en hel del mätande och påettungefärande eftersom jag var tvungen att göra alla hål innan den var ihop sydd, för att komma åt. Som till remmarna som skulle fästas utanpå och berodde på hur kogret skulle bete sig när det var ihop sytt. Det var meckigt, blev fel ibland men resultatet hamnade inom mina toleranser. 
 
 
Botten. För att ge stadga och kunna stå emot pilspetsarna använde jag mig av en träskiva i botten. Jag fick för mig att jag ville ha den oval (för att kogret skulle ligga skönt mot ryggen) och fick lära mig att det är omöjligt att få en symmetrisk oval form. Med mina vida toleranser var det inte ett problem och med lite flyt slipade jag ner den till nära perfekt passform. Den fästes sedan med den mest fotogeniska nubben i världen.  
 
 
Detaljerna. Kanten högst upp är ner vikt för att ge ökat stabilitet och sydd med flätstygn som är inspirerat från broderi. Lädret går omlott och är ihop sytt med kryss. Jag sydde först "halva krysset" på vägen upp och slutförde dem på vägen ner, för att kunna fästa början och slut med en knut och få alla stygn på insidan lodräta för att inte riskera att pilarna fastnar på väg ner. 
 
 
Remmarna. Remmarna är vikta till en ögla och fästa med en skruvnit, de kan lossas och flyttas tack vare de tre ringhakarna som går att öppna. Längden på remmarna är anpassade så kogret hamnar lite snett på min rygg och sitter stabilt mot kroppen. 
 
 
Helheten. Jag ville ha ett stilfullt uttryck men ändå ha möjligheten att fästa kogret på både ryggen och höften. De två banden som går runt kogret gör det möjligt att flytta remmarna och fästa på flera ställen, men utan att det ger ett spretigt intryck. Färgskillnaden mellan lädret och remmarna ger karaktär och sömmarna blir även dekorativa. 
 
 
 
Det känns så himla mäktigt att den är klar, men även lite tomt. Nu finns det inget som kan hidra mig från att ge mig tillbaka till bågskytte klubben. Combon är komplett. 
 
 
 Men mest vill jag nog springa runt i skogen och känna mig episk. 
Känner ni igen er? Eller har några frågor om hur någon av momenten gick till? 
 
 OBS! På första bilden ligger inte pilen på strängen, du får aldrig sikta mot någon annan människa, det är ett vapen du håller i. 
En dröm som är på väg att bli sann
Drömmen är här, den händer just nu, hur ska jag kunna ta in det, uppleva det, njuta av det och framförallt leverera. 
Detta mal i huvudet när jag går längs stigen, stigen jag gått hundra gånger och som alltid ger mig ett varmt pirr i magen. Den slutar i landskapet vi kallar Källslätten, för mig paradiset. Så det finns alltid en trigger i att dela med mig av min känsla för Källslätten. Nu ska jag få göra det, på riktigt, i stor skala. Jag är med Thomas Håvik och skapar en dokumentärfilm om Källslätten. Jag. Film. Källslätten. Det är svårt att ta in, min dröm ska bli sann! Men jag är lika glad som rädd, hur ska jag få fram alla känslor och tankar för denna plats? Hur ska mitt kreativa jag få fritt spelrum i och med denna fantastiska chans? Det är ju nu det händer! 
Vi körde igång projektet under Slåttern, ingen kan tajma livet och min dröm tog fart när jag var tom på energi. På en plats jag alltid kan hämta energi rfrån, eftersom jag är väldigt mån om att koppla bort alla prestationer och måste. Där är jag fri att följa mina inlevelser och impulser, följa min egen vilja och bli accepterad precis som jag är. Men här skulle jag då leverera i film, ett helt nytt format under en stor press från mig själv. Halvåret innan hade berövat mig mitt vanliga driv, av min brinnande energi för kreativa projekt var bara en falnande glöd kvar. Så snopet.
 
Vad hände då? Jo vi, eller han, filmade och jag höll i intervjuerna. Jag fick arbeta med att acceptera att jag inte kunde gå in med 110%, utan det blev som det blev, och det blev bra! Sen görs ju inte en film på en helg, arbetet är inte slut utan jag kan fortsätta leva min dröm och har chansen kvar att förmedla mina starka känslor för Källslätten. 
 
Tomas hade tidigare inte varit med på Slåttern utan på egen hand uppskattat Källslätten för naturen och landskapet. För mig är människorna precis lika viktiga som landskapet och jag var nervös över att han inte skulle se och förstå det jag ville förmedla. Men som timmarna gick blev han lika upprymd som mig över all aktivitet och sprudlande energi som fyller hela Källslätten under slåttern. Jag är så otroligt tacksam över honom, att han på sitt håll fick den här idén och att vi kunde mötas och göra det här tillsammans, det är fortfarande svårt att ta in. Film. Källslätten. Det blir av. 
D.A.N.S
Dans på köksgolvet, dans på krogen, dans på loggolvet, dans i famnen på någon man tycker om, dans till blues, soul, popp, fioler och dancehall.
Jag älskar det. Jag älskar känslan när musiken styr mina rörelser. Känslan av att släppa taget och inte behöva tänka utan takten och tonerna tar över kroppen. Dans är för mig ett speciellt sätt att skapa, det är en kreativitet för ögonblicket, där jag måste vara helt närvarande för att skapa det och hinna uppleva det. Vilket innebär att jag njuter fullt ut eftersom det inte finns något sen. 
Tack fantatiska Emelie för dessa bilder! Redigerade av mig (provat en helt ny stil, gillarna ni det?)
I lördags bjöd Sun City Swing in till Lindy Hop och Blues till live band. Jag har inte tidigare dansat blues, men det var en go långsam dans med mycket känsla och hängde mycket på att följa varandra. Så till min förtjusning kunde jag dansa trots bristen på förkunskaper. Lindyhopen kan vända vilket humör som helst till eufori genom grym musik och en duktig förare, den är full av så mycket glädje och lekfullhet!
Idag har jag hämtat ut en ny liten vän på posten! En spontanköpt (önskat mig ett år men ej kunnat bestämma mig för vilken) Lumix GM1, wheeei! Mer om den kommer snart :)