Amanda

Jag har gått in i väggen. Fast det är inte så det känns.
Om att gå in i väggen är som att krascha med en cykel, tvärt slut med smärta som följd. Har denna sommaren varit som en pyspunkta. Gjort cykeln mer och mer tungtrampad  så varje sten och gupp i vägen känns hård och jobbig. Tillslut är det så lite luft kvar att varje sten börjar skada slangen, och det går inte längre att bara fylla på med ny luft utan du måste byta hela slangen och göra en ordentlig lagning på däcket. Min energi har sakta sipprat ut och lämnat mig så varje moment, litet som stort, roligt som jobbigt, känns som en ansträngning som börjar ta på slangen, ta på mig. Det räcker inte längre att ta en sovmorgon eller en slö dag för att åter igen kunna hoppa upp på cykeln och cykla vidare i samma fart. Jag har försökt med en slö sommar men däcket är fortfarande ilsket platt på luft. Så jag måste byta och göra en lagning. Jag måste ändra på saker för att det ska bli bra. Men vad och hur? Och hur orkar man med det när punkan redan är där och terminen börjar som en lång stenig grusväg i svag uppförsbacke?