Vintern, en sån underskattad årstid när den kan erbjuda snö, sol och skidföre!
Lördag morgon åkte vi från en dimmigt Karlstad mot Mattila, nordväst om Torsby. Dimman släppte när vi närmade oss de värmländska bergen och väl framme möttes vi av en samling timmerstugor på sydsluttningen, lugnt vilande i solen och minusgraderna. Vi körde igång med två mil på fint före och i vackra landskap innan vi nyfiket kollade in nattens boende Svennila. Lagom stor, primitiv och mysig, med det bästa av allt, öppen spis!
Under natten kom det tyvärr en regnskur, så trots att söndagsmorgonen lovade vackert väder med strålande sol över bergen (som vi hade utsikt över från farstun på stugan), var föret knepigt. Det var is och snabbt i medlut men omöjligt i motlut. Vi var dock fast beslutna att skida till Norge och längs vägen fick jag lära mig att staka, på riktigt. Har alltid klagat på att mina armar bara klarar det i lite snällt nedförslut, med det var ju inte armarna som var problemet, det var ju tekniken och mina alldeles för korta stavar. Med nylärd teknik och lånade stavar swishade jag fram med sån glädje över att lärt mig det att det även gick i motlut! Vi njöt av solen och nerförsbackarna (jag förbannade fortfarande uppförsbackarna som förvandlade mig till bambi) innan vi äntligen nådde riksgränsen. Jag fick för första gången i mitt liv besöka Norge och på vilket sätt, underbart! En fika på gränsstenen för att sen vända tillbaka för att äta en god lunch på restaurangen och njuta det sista av solen och snön.
Jag önskar så att vintern inte känns hopplöst slut, för jag vill ju så gärna åka mer. Samtidigt kan jag ta plusgraderna med lite mera ro nu när jag fått en ordentlig helg i vintern. Till Mattila återvänder jag gärna, vinter som sommar!
2 kommentar(er)
