Åkrarna breder ut sig framför mig, inga berg i horizonten, inga träd som skymmer min sikt. Det är helt öppet och lätt att andas, jag är hemma på Varaslätten. Här är min mor uppväxt och hennes släkt före henne. Här finns mina rötter hos ekonomiska, kloka, ledare till bönder som har förvaltat den mörka jorden.
I helgen plockade vi ur min mormors hus, hon har tagit steget från Lilla Hökargården till Vara och en stor fin lägenhet.
Min mormor med hennes fem barn och min lillkusin i sin pappas knä.
Familjen hade samlats för att hjälpa till, dela upp grejer och stötta varandra i en väldigt känslosam process. Det var fint att vara där och få ha en sista helg på gården jag spenderat så mycket tid på som barn.
Lörsdagskvällen avslutades hos min morbror som bor kvar i granngården. Vi grillade och åt i solnedgången innan några kröp upp i tältet bland träden för att sova.
Det är såklart sorgligt att säga hejdå till en plats, även lite läskigt för att det känns som att ett ankare försvinner. Men vad som blev tydligt när vi alla var samlade är att tryggheten och ankaret finns hos personerna. Det är våra starka band och relationer som gör att jag vet att det alltid finns någonstans att ta vägen, prata med eller be om hjälp hos.
Nästa gång vi alla är samlade är på Midsommar och jag längtar redan!
0 kommentar(er)
