November har anlät men det står fortfarande gula träd i brand utanför universitetet. De låga solstrålarna fångas i löven, jag ser dem där jag sitter framför de gigantiska fönstren i bibloteket. Mitt mål om dagarna är ljusterapi; fånga soluppgången i lägenheten, en promenad på lunchen, välja pluggplats vid fönstren och sedan fly upp på skoltaket, det enda stället dit de sista strålarna når efter klockan tre. Mitt hopp är att ta mig igenom vintern på det här sättet, alstra energi från solen varje minut som går för att när mörkret kommer på eftermiddagen krypa ihop i skenet från stearinljus och försöka njuta även av det. Det finns bra sidor hos den mörka tiden, den erbjuder och uppmuntrar vila. Vilket är precis var jag behöver just nu.
De senaste tre veckorna har skrämt mig, rejält. Den enorma belastningen och stressen tippade över till ett stadie där kroppen började säga ifrån fysiskt. Immunförsvaret, musklerna, ögonen och huvudet. Allt blev tungt. Det värsta var att jag inte längre kände igen mig själv. Min hjärnas försmåga sjönk, saker klickade inte, tankarna rullade inte på som jag är van. Jag blev obehagligt medveten om precis hur dåligt den presterade. Timmarna i skolan blev fler och fler, varje ledig tid la jag på att sova och jag kom knappt ut i skogen längre. Min vanligaste tanke var, jag är så trött.
Jag skriver i dåtid. För jag hoppas att det värsta är över. En vecka har gått sen den sista inlämningen blev inskickad så jag kunde ta fyra dagar helt ledigt. Bara va, bara sova, ingen prestation för hjärnan. Jag blev till och med rastlös.
Nu har en ny period börjat, tre dagar har gått och jag är rädd. Jag känner mig bättre, trött, men hjärnan hänger med mera. Inspiration till skapande och kreativa idéer utanför skolan har åter igen dykt upp och det är ett väldigt bra tecken. Men jag kan inte bara hoppa tillbaka och köra som förut för det kommer ge samma resultat. Så hur ska jag leva för att inte driva på stressen? Jag vill ta min ingenjörsexamen till sommaren, med min hälsa i behåll.
3 kommentar(er)
