Amanda

En väldigt liten Amanda, som gick på gymnasiet och trodde hon var stor, startade den här bloggen. Det fylldes med bladder om skola, djuren och fynd till garderoben. Sen hittade hon kameran och bloggen blev en kanal att nå ut med bilder och på det sättet en drivkraft till att lära sig mer och fortsätta utvecklas. I slutet av gymnasiet var foto hela fokuset, kurser, porträtt och fotouppdrag, drömmar om att kanske starta eget och prova att vara fotograf efter studenten. Det blev inte av utan istället flyttade hon så småning om hemifrån och ännu mer av den kreativa, pysslande sidan kom in. Inläggen blev mer och mer välgjorda, bilderna lyfte sig rejält. Resan till Nya Zealand tog stor plats även om bara halva resan hann bli inlägg. Fotograferandet blev mer och mer fokuserat på vardagen och tog ett kliv från fotouppdrag och rena porträtt. Tillslut blev prestationsångest större än kicken och hon valde att helt tacka nej till alla uppdrag som inte var parfotografi. Livet hade även lett henne fram till ett nytt äventyr, lilla Amanda  skulle lämna Dalarna och ge sig iväg till Universitetet i Karlstad. Bloggen följde med och visade nu studier och skogen. Kreativiteten flödade och hon lämnade gamla hjulspår bakom sig och skapade nya, helt anpassade till henne. Nya hobbies som bågskytte och dans dök upp och timmar och åter timmar på att hitta nya stigar i skogen. Inläggen fick ta tid, innehållet var vackert och intressant. De återgav vardagen, verkligheten och tankar i stunden. 

Nu sitter jag här, efter två år i Karlstad känns jag så himla långt bort från hon som startade bloggen för sju år sedan. Jag hoppas hon är stolt över mig. 

Jag kommer från en period där det inte funnits någon tid, energi eller lust för bloggen. Det har varit tomt och jag har inte vetat vad jag velat att den ska spegla eller innehålla. Genom alla år har jag gillat att skriva och trots att jag är sjukt stolt över min utveckling som fotograf har det alltid varit inläggen med den bästa texten som jag varit mest stolt över. Så på det spåret vill jag nu fortsätta. Jag vill blogga för mig själv, jag vill fånga mina tankar och ha det som ett utrymme att uttrycka mig i. Det blir som en dagbok, men det innebär inte att jag kommer sträva efter att dokumentera och presentera varje sak jag gör bara för att jag har gjort den. Jag vill presentera de saker som har lämnat intryck och tankar hos mig. Jag vill öva och utveckla mitt skrivande, precis som mina bilder har utvecklats, och jag vill öva på att göra saker för mig själv. Det ska bli mina mål, och bästa av allt, det ska vara helt utan press på prestation.