Amanda

Jag går på ellljusspåret, följer den breda stigen utan att riktigt se skogen. Jag är ute för att hitta lugn och släppa allt grubbel som fyller mitt huvud. Men det vägrar släppa och jag blir otålig av att vinden i träden eller barren under fötterna inte tar upp hela mitt fokus. Jag försöker leta upp hur många olika nyanser av grönt jag kan se men inte ens det hjälper. Som en fors dånar "att göra"- listor, uppdrag och ansvar i huvudet på mig. En stig dyker upp som leder mig av elljuspåret och i motsatt riktning från lägenheten. Ny stig, nya öppningar och andra landskap, upptäckslusten tänds och när jag en stund senare kliver ut från skogen framme vid sjön känner jag hur alla tankar har flugit ur huvudet. Vinden i ansiktet på mig har fritt spelrum och jag har landat där jag är utan att vara upptagen med planering framåt. På vägen hem är mina sinnen mer uppmärksamma och jag själv känner mig mer öppen. Det gör att jag vid Ateljé-skylten vågar vända, det står idag öppet där det alla andra dagar stått stängt. Där inne i skogen finns en liten gård, som inte alls har öppet idag men som öppnar för mig ändå. Hela ladugården är fylld av små och stora dukar som stolt visar värmlands och Frödings vackra landskap. De bästa stunderna är inte planerade utan överraskar när de får utrymme. När jag vågar släppa taget och vara öppen för nya saker.